disarming my nightmares

flickor och pojkar, livet kom emellan och det slutade finnas tid att dikta ihop texter som är för allmänheten. och det är så dumt att vi lever i en censurerad värld för annars hade ni kunnat få läsa allt allt allt för jag skriver så mycket om allt som jag tycker är viktigt. allt jag vill är att var inte annorlunda när jag kommer tillbaka. färga inte håret rött, byt inte dialekt, flytta inte långt bort, bli inte någon annan, byt inte om till perfekt och utan fel för det är så bräckligt och det finns ju inte på riktigt, bli inte någonting som jag inte kan känna igen. och det är nog mest för att jag är rädd att ni förväntar er mirakel och underverk, som jag vill att ni ska vara som vanligt för då gör det kanske ingenting att jag inte blivit någon annan. innan ni förstod så var jag redan era. och kanske säger ni någon dag att det var värt det. och att allt det här var så viktigt för det kommer bli någonting större någon dag. för jag tror att det som man kommer minnas av mig på slutet när vi levt klart våra liv är att jag gjorde någonting stort till slut, på kontinenter som inte var mina och i liv som behövde räddas. i länder där allt är så orättvist fel. jag vill nog bara inte att ni ska bli besvikna. hoppas för mycket. på att jag ska kunna vända världen rätt igen, för det kan jag inte. och det blir bara så väldigt fel då, för jag kan inte tvinga ett helt universum att förstå och tro på att upp är upp och ner är ner. vet ni vad? skaffa flickvänner och pojkvänner, hångla och ha sex, klipp av er allt hår och börja dricka kaffe, planera resor till långt bort och önska allt det ni tror att ni kan få men vet inte kommer hända men det gör ingenting för det viktigaste är att man aldrig slutar drömma. det gör ingenting om allt är allt annat än vad jag minns. det viktiga är att ni förstår att jag inte är borta bara för att jag inte är nära.