disarming my nightmares

Tittar i min kalender, pillar lite extra på sommarsidorna och ringar in de allra bästa datumen. Hoppas på att jag ska kunna ta vettiga beslut. Sommaren är inte så lång och jag vill så gärna att den ska bli rätt.  Vara precis bredvid skogen i sommarstugan, hoppa från hopptornen hand i hand med min lillasyster som blir lite modigare om jag står bredvid och plocka hallon med Ebba och gå längs landsvägen i min finaste klänning och känna hur tiden fortfarande står still där. Det är precis som när jag var liten trots att det gått 16 år. Krama Sara och Kjell och lova att den förlamande sorgen kommer ta slut och så kan vi plocka kantareller i skogen tillsammans och prata om sånt som vi båda känner till allt för väl nu. När man vaknar så klättrar man ut genom fönstret till mormor som läser tidningen och dricker kaffe och påminner en om hur glad hon är att man är där med henne. Och sakta med säkert reparerar man allt som gått sönder under året som gått sen man var där sist. Kanske måste jag ge upp 24 skrikande kollobarn för att kunna vara där, men det gör ingenting, för jag kommer ta rätt beslut när jag behöver det. När jag kommer hem och är lugn igen så ska jag vara mitt i allt och få vara med om ännu en virvlande juli månad och snurras runt av långa pojkar på en grillning där jag lärde känna min bästa vän. Hoppa från Titanic för jag inte vågade förra sommaren men jag är mycket modigare nu. Träffa de bästa människorna jag vet och äta glass och handla engångsgrillar på Ica Maxi för att jag inte är den grillmästare jag inbillar mig att jag är. Och skrika för att de gungar alldeles för högt och dricka sockerdricka i glasflaskor och ligga i solen och läsa och pussas och hoppa från bryggorna för att kittel i magen är det bästa som finns. Sen åker vi till Frankrike och är med om någonting som är större än oss själva. Att vakna halv åtta av Elin som säger ni borde inte dansat så länge igår kväll varje morgon och prata med de allra finaste människorna i matkön och servera mat till tretusen personer som inte talar ditt språk men det gör ingenting för man förstår varandra ändå. Och man kan inte fly undan utan alla känslor och tankar kommer fram och man blir förvirrad och glad på samma gång och då är det tur att man har människor som håller en om ryggen och kramar en när man gråter för att man är 16 år och så jäkla förvirrad. Kvällen kommer och alla byter om till klänning och kajal för att stå i en folkmassa där alla håller armarna om varandras axlar och sjunger till låtar som vi kan trots att vi bor på varsin sida om jorden. När man är rödsvettig och så glad att man snart spricker så somnar man bredvid någon man tycker om och viskar godnatt och tack för idag och shit jag kan inte fatta att vi äntligen är här och så ler man sådär så båda två vet att åh vad magiskt det här är och å vad jag älskar dig och nu måste vi sova för vi ska gå upp om några timmar. Sen står vi i varsin äcklig dusch och skrikpratar över de högljudda spanjorernas röster och förbannar oss själva för att vi inte gick och la oss tidigare men hur skulle vi kunna det när allt vi ville var att dansa för det var så himla magiskt. När vi kommit hem till en plats där alla pratar som vi så är det dags att packa om och åka iväg i tio dagar till människor som varit med om samma som jag och kanske känner precis som jag gör, jag hoppas det och så ska vi sova skavfötters i dubbelsängar med augustisommaren utanför fönstret och finna en ro i att livet kanske inte blev som vi trodde men åtminstone får vi ligga här och titta på solen som går upp igen. Och sen tar sommaren 2011 slut men det gör ingenting för det kommer snart en till och då träffas vi ju igen. Bara håll ut tills dess, skriv fina brev och kom ihåg mig snälla.