disarming my nightmares

Är du så självgod som du spelar och tycker du så illa om vår sort, vi med trasiga knän och vin i petflaskor, tycker du så illa om oss som det verkar? Eller hamnade du bara fel och gråter du dig själv till sömns för att du hatar det så väldigt, att du bara är fylld av fel och fult och för att du är så hemskt värdelös. Sörjer du dina överarmar som är så tjocka och har du provat pinsamma dieter? Är du mänsklig, flicka med komplex och tonårssorger? Är det så att du är precis som alla andra på din skola där vi har för många obarmhärtiga speglar som är för lätta att fastna framför känner dig oduglig när det är tisdag och regnar in i dina nya skor och det är jättelångt tills du får skåla med sockerdricka i din bästa park med dina bästa människor. Och att du har krigsärr och ett förflutet som du slåss emot eller lämnat bakom dig, att du vet hur det är att ha ont, att du gråter för att ibland är allt bara så värdelöst. För att världen får lov att vara så orättvis att du kastar dina bästa tekoppar i väggen för att du vill göra någonting, du vill göra allt, och du förbannar den som bestämt att du inte får vara gud och ställa allt tillrätta igen. För varför får det vara så att en del inte kan andas? Och varför får det vara så att andra kan men inte vill? Minns du den sommaren när du vad för varm i dina tjocka strumpbyxor för att du inte ville visa dina ben? Och vi tittade på fyrverkerierna och du höll om mig så hårt att jag nästan kräktes i kanalen och sa att fanihelvete Anna varför gör det så ont? Minns du när du sa att nejfan nu ger jag upp och jag sa att okej då ger jag också upp och du blev helt ställd och skrek att vadfan säger du du ger fan i det nu gör vi det här nu kämpar vi tillsammans för helvete heller att det här ska vara slutet. Minns du när du kände, när du vågade säga att ingenting är okej? Kommer du ihåg hur det känns att ha så ont att benen viker sig? Eller är du bara så otroligt oberörd av att du inte är den du önskar att du vore och är det så att du är herren på täppan högst uppe på taken och ser ner på oss som går barfota på gatorna för att vi vågar känna, vi vågar erkänna att det finns fel i vår värld och du ser oss du ser ju även om du bara sneglar av avund och av saknad för är det inte hemskt tråkigt att inte känna? För hur kan man bli kompis med sig själv om man aldrig varit ovän med allt man är, hur kan man förstå hur stark man är när man inte haft något annat val än att överleva, hur vet man vad glädje är om man aldrig cyklat i motvind och fått lära sig den hårda vägen och hur går det att bli säkert världvant erfaren om man aldrig varit med om någonting alls? Du som tycks veta så mycket, du som har inga bekymmer och som har lätta axlar, kan du inte berätta? Vad känner du? Och är det verkligen sant? Jag blir så arg på dig. Förstår du inte? Det finns dom som har varit med om mycket skit. Och det finns dom som säger att de inte har varit det. Men ingen kommer undan. Och vi är så duktiga på att spela dom som smet, de som rymde från allt som bränns och aldrig förstod vad de missat. Dumma mig som trodde att förmågan att känna gör oss till människor. Och dumma mig som gick på din charad för jag vet ju att du känner och jag vet att du känner till exempel smärta. Dumma mig och dumma dig som bara ljuger. Nu är du ensam uppe på taket. Men du slipper åtminstone känna att du lever. Skyddad i en bomullsvärld och jag vill inte rasera din illusion men livet är den bästa känslan jag vet.

säg vad du tror törneros, kan du se himlen från ditt torn?

jag har klappat på många kinder och pussat på många huvuden i mina dar. kramat bort många tårar och vikt kuvert till noggrant genomtänkta brev. rabblat allt det vi ska göra när vi inte längre är fast i mellanåren innan vi får bestämma själva. alla städer vi ska resa till, alla hemmafester i sjabbiga lägenheter med inget varmvatten och ljusslingor i taket som vi ska gå på, alla pojkar och flickor vi ska hångla med och alla tusen nätter vi ska sova skavfötters för att sängen är för liten, värmen inte betald och Hästen är för dyrt. allt det vi skriver i våra dagböcker som ingen får läsa men som alla ändå redan vet, att vi alla drömmer oss bort till andra sidan haven och till någonting som är riktigt och viktigt. någonting som är större än det vi kan se nu och allt är dugligt och bra nu men ta mig till en plats där man känner att man lever, på riktigt. där alla vill samma sak som jag. vi ska klättra på hustaken och gå barfota på gatorna, vi ska vara högst upp och längst ner, vi ska vara fulla och nyktra och kära och förkrossade. det finns så mycket att längta efter för vi ska bo i en etta med stora fönster och ingen mat i kylskåpet bara sockerdricka i glasflaskor och grillchips för det är billigt och vi har ingen spis. för varför skulle man bekymra sig över hyresvärdar och arga grannar när man har hemmafester och tusen tungor att smaka på. hos oss får man röka i köket och kasta över saker på grannarnas balkonger. man får gå runt i inga kläder och åka rullor på parketten, duscha jättemånga tillsammans i vår lilla dusch . vi kommer hinna med allt det där när vi inte längre behöver oroa oss över att det är onsdag och då får man inte gå på kalas. vi ska läsa alla böcker man borde läsa och se alla filmer vi inte vill se för de är värdelösa och får oss att gråta och vi ska lämna och bli lämnade av alla som är så fel för oss som det bara går och inte våga säga hej och vilja hålla handen och vilja känna tyngden av den som är så himla rätt mot sin höft och vara sådär tokkär som man är när man är artonsnartnitton och precis skrikit klart på studentflaken och har inget jobb för ingen vill anställa någon som är ung och bara kan teater och hjärtesorger. men det gör inte så mycket för när vi sitter där på toalettgolvet och det knackar på dörren för någon är kissnödig och vi har varit här inne för länge, och jag torkar dina kinder så glöm inte att vi kommer dit, vi ska göra allt det här som är viktigt för oss och som vi drömmer om och det kommer en dag när du tackar dig själv för att du stod ut. för om du inte gjort det så hade du missat allt det här och då hade allt varit så jäkla värdelöst. men nu är det inte värdelöst. för vi vet ju att det finns någonting mer, någonting som är större än oss själva och det är bara att hålla ut ett tag till. för vi har en hel värld att erövra och så himla många att dela den med.

det finns inga vackra soldater
som för dig och för fallna kamrater

you have a whole live to regain.
and you can't have a rainbow without a little rain

vi får hålla andan och övertyga oss själva om att det kommer en ny sommar. det måste bara få vara lite kallt och göra lite ont först. och så gömmer vi oss i dagböcker skrivna i en ljusare tid och lovar oss själva att hålla ut tills det kommer tillbaka. och om vi klämmer ihop oss jättemånga i en jätteliten soffa, tittar på fucking åmål tills de ber om att få bränna filmen och andas - ett andetag i taget, så kommer vintern bli överkomlig.
jag tror att vi helt enkelt får lita på att universum ställer allt till rätta till slut. att det finns en mening med allt som hänt det här året, en anledning till varför alla runtomkring oss förlorat sina viktigaste och Gud måste ha ett bra skäl, en helvetes bra ursäkt, annars hade han inte gjort såhär. men det gör som ingenting för vi är så påhittiga när det gäller att komma undan. för vi är pinsamt unga och precis lagom för att få lov att göra allt det där som flickorna i sjuan drömmer om och föräldrar glömt. vi festar för mycket och minns för lite, hånglar och snurrar tills stjärnorna slocknar och det gör liksom ingenting att världen är allvarlig och alldeles för svår för oss för vi hittar alltid sätt att undvika den på. våra lögner är kreativa och våra flyktsagor är aldrig utan skäl. det finns en anledning för oss alla varför vi lämnar barndomen och varför vi längtar till vuxenlivet. för här i mitten vill vi inte vara förrän vi kommit förbi tonåren och längtar tillbaka så det gör ont till förnekelsens bästa tid där man kom undan med allt. och vi har glömt allt om hjärnspöken, svidande misstag och träd vi spytt bakom. det handlar inte om att fly från livet utan att fly från det som gör ont för vi vill känna sådant som är fint och viktigt och den dagen verkligheten hinner ikapp oss så tar vi det då. den dagen, den sorgen. det är så skönt att få vara i gränslandet och få vara ung och så dum man kan och göra så misstag och hångla så mycket man bara orkar för det kommer komma år där det finns tid för att göra någonting av sitt liv och oroa sig för att inte hinna uppfylla alla naiva drömmar man hade när man var yngre. det är bara nu vi kan vara outtröttligt pinsamma och aldrig lära oss av våra misstag. vi kan reda våra trassliga tonårssynder senare. lev så mycket du bara kan för en dag tar det slut. så prova alla tusen sätt att göra allt på, trotsa och våga för det kan inte gå värre än fel. det enda man kommer ångra vid slutet är alla de saker man inte vågade göra, alla de saker man inte vågade säga och de förhållanden man var för rädd för att ha. det bästa man kan uppnå med livet tror jag är att stå på mållinjen och inte ångra någonting. för då slipper man tänka att om jag bara fick en andra chans.