min finaste
idag fyller min finaste älskade moa 16 och det ska firas med en hejdundrande fest och det är ju bra att jag vill förklara min kärlek med det går inte för det finns liksom inte ord för hur bra vi är. det är som att vi är skapade att vara vi för att allt stämmer, allt är så jäkla perfekt och det är så himla tydligt att vi hör ihop. och det är jättekonstigt och jättefantastiskt på samma gång. jag älskar när vi sitter hos dig och dricker te och tittar på dåliga serier och kastar oss på varandra i kyrkan och kramas och håller handen för din passar ju så himla bra i min och det är så viktigt att vi är vi och alltid kommer vara det för annars hade allting varit så fel. det bästa sättet jag kan komma på att förklara dig med är att hade inte du funnits så hade inte jag funnits. du har räddat mig så många gånger att det finns inget sätt att återgälda på och du är så fin och så fantastisk och så himla mycket på riktigt att jag blir helt pirrig. jag älskar dig moa, grattis på födelsedagen <3
är inte den som brukar säga sånt här, jag ska viska det på bussen hem
flickor och pojkar, livet kom emellan och det slutade finnas tid att dikta ihop texter som är för allmänheten. och det är så dumt att vi lever i en censurerad värld för annars hade ni kunnat få läsa allt allt allt för jag skriver så mycket om allt som jag tycker är viktigt. allt jag vill är att var inte annorlunda när jag kommer tillbaka. färga inte håret rött, byt inte dialekt, flytta inte långt bort, bli inte någon annan, byt inte om till perfekt och utan fel för det är så bräckligt och det finns ju inte på riktigt, bli inte någonting som jag inte kan känna igen. och det är nog mest för att jag är rädd att ni förväntar er mirakel och underverk, som jag vill att ni ska vara som vanligt för då gör det kanske ingenting att jag inte blivit någon annan. innan ni förstod så var jag redan era. och kanske säger ni någon dag att det var värt det. och att allt det här var så viktigt för det kommer bli någonting större någon dag. för jag tror att det som man kommer minnas av mig på slutet när vi levt klart våra liv är att jag gjorde någonting stort till slut, på kontinenter som inte var mina och i liv som behövde räddas. i länder där allt är så orättvist fel. jag vill nog bara inte att ni ska bli besvikna. hoppas för mycket. på att jag ska kunna vända världen rätt igen, för det kan jag inte. och det blir bara så väldigt fel då, för jag kan inte tvinga ett helt universum att förstå och tro på att upp är upp och ner är ner. vet ni vad? skaffa flickvänner och pojkvänner, hångla och ha sex, klipp av er allt hår och börja dricka kaffe, planera resor till långt bort och önska allt det ni tror att ni kan få men vet inte kommer hända men det gör ingenting för det viktigaste är att man aldrig slutar drömma. det gör ingenting om allt är allt annat än vad jag minns. det viktiga är att ni förstår att jag inte är borta bara för att jag inte är nära.
dom som lever på låtsas
för vi är bröder och ingen annan är som oss
jag har klappat på många kinder och pussat på många huvuden i mina dar. kramat bort många tårar och vikt kuvert till noggrant genomtänkta brev. rabblat allt det vi ska göra när vi inte längre är fast i mellanåren innan vi får bestämma själva. alla städer vi ska resa till, alla hemmafester i sjabbiga lägenheter med inget varmvatten och ljusslingor i taket som vi ska gå på, alla pojkar och flickor vi ska hångla med och alla tusen nätter vi ska sova skavfötters för att sängen är för liten, värmen inte betald och Hästen är för dyrt. allt det vi skriver i våra dagböcker som ingen får läsa men som alla ändå redan vet, att vi alla drömmer oss bort till andra sidan haven och till någonting som är riktigt och viktigt. någonting som är större än det vi kan se nu och allt är dugligt och bra nu men ta mig till en plats där man känner att man lever, på riktigt. där alla vill samma sak som jag. vi ska klättra på hustaken och gå barfota på gatorna, vi ska vara högst upp och längst ner, vi ska vara fulla och nyktra och kära och förkrossade. det finns så mycket att längta efter för vi ska bo i en etta med stora fönster och ingen mat i kylskåpet bara sockerdricka i glasflaskor och grillchips för det är billigt och vi har ingen spis. för varför skulle man bekymra sig över hyresvärdar och arga grannar när man har hemmafester och tusen tungor att smaka på. hos oss får man röka i köket och kasta över saker på grannarnas balkonger. man får gå runt i inga kläder och åka rullor på parketten, duscha jättemånga tillsammans i vår lilla dusch . vi kommer hinna med allt det där när vi inte längre behöver oroa oss över att det är onsdag och då får man inte gå på kalas. vi ska läsa alla böcker man borde läsa och se alla filmer vi inte vill se för de är värdelösa och får oss att gråta och vi ska lämna och bli lämnade av alla som är så fel för oss som det bara går och inte våga säga hej och vilja hålla handen och vilja känna tyngden av den som är så himla rätt mot sin höft och vara sådär tokkär som man är när man är artonsnartnitton och precis skrikit klart på studentflaken och har inget jobb för ingen vill anställa någon som är ung och bara kan teater och hjärtesorger. men det gör inte så mycket för när vi sitter där på toalettgolvet och det knackar på dörren för någon är kissnödig och vi har varit här inne för länge, och jag torkar dina kinder så glöm inte att vi kommer dit, vi ska göra allt det här som är viktigt för oss och som vi drömmer om och det kommer en dag när du tackar dig själv för att du stod ut. för om du inte gjort det så hade du missat allt det här och då hade allt varit så jäkla värdelöst. men nu är det inte värdelöst. för vi vet ju att det finns någonting mer, någonting som är större än oss själva och det är bara att hålla ut ett tag till. för vi har en hel värld att erövra och så himla många att dela den med.
det finns inga vackra soldater
som för dig och för fallna kamrater
om vintrar och om det här med att göra fel och göra om
you have a whole live to regain.
and you can't have a rainbow without a little rain
vi får hålla andan och övertyga oss själva om att det kommer en ny sommar. det måste bara få vara lite kallt och göra lite ont först. och så gömmer vi oss i dagböcker skrivna i en ljusare tid och lovar oss själva att hålla ut tills det kommer tillbaka. och om vi klämmer ihop oss jättemånga i en jätteliten soffa, tittar på fucking åmål tills de ber om att få bränna filmen och andas - ett andetag i taget, så kommer vintern bli överkomlig.
jag tror att vi helt enkelt får lita på att universum ställer allt till rätta till slut. att det finns en mening med allt som hänt det här året, en anledning till varför alla runtomkring oss förlorat sina viktigaste och Gud måste ha ett bra skäl, en helvetes bra ursäkt, annars hade han inte gjort såhär. men det gör som ingenting för vi är så påhittiga när det gäller att komma undan. för vi är pinsamt unga och precis lagom för att få lov att göra allt det där som flickorna i sjuan drömmer om och föräldrar glömt. vi festar för mycket och minns för lite, hånglar och snurrar tills stjärnorna slocknar och det gör liksom ingenting att världen är allvarlig och alldeles för svår för oss för vi hittar alltid sätt att undvika den på. våra lögner är kreativa och våra flyktsagor är aldrig utan skäl. det finns en anledning för oss alla varför vi lämnar barndomen och varför vi längtar till vuxenlivet. för här i mitten vill vi inte vara förrän vi kommit förbi tonåren och längtar tillbaka så det gör ont till förnekelsens bästa tid där man kom undan med allt. och vi har glömt allt om hjärnspöken, svidande misstag och träd vi spytt bakom. det handlar inte om att fly från livet utan att fly från det som gör ont för vi vill känna sådant som är fint och viktigt och den dagen verkligheten hinner ikapp oss så tar vi det då. den dagen, den sorgen. det är så skönt att få vara i gränslandet och få vara ung och så dum man kan och göra så misstag och hångla så mycket man bara orkar för det kommer komma år där det finns tid för att göra någonting av sitt liv och oroa sig för att inte hinna uppfylla alla naiva drömmar man hade när man var yngre. det är bara nu vi kan vara outtröttligt pinsamma och aldrig lära oss av våra misstag. vi kan reda våra trassliga tonårssynder senare. lev så mycket du bara kan för en dag tar det slut. så prova alla tusen sätt att göra allt på, trotsa och våga för det kan inte gå värre än fel. det enda man kommer ångra vid slutet är alla de saker man inte vågade göra, alla de saker man inte vågade säga och de förhållanden man var för rädd för att ha. det bästa man kan uppnå med livet tror jag är att stå på mållinjen och inte ångra någonting. för då slipper man tänka att om jag bara fick en andra chans.
om en sommar som kommer komma trots att vintern vart kall
Tittar i min kalender, pillar lite extra på sommarsidorna och ringar in de allra bästa datumen. Hoppas på att jag ska kunna ta vettiga beslut. Sommaren är inte så lång och jag vill så gärna att den ska bli rätt. Vara precis bredvid skogen i sommarstugan, hoppa från hopptornen hand i hand med min lillasyster som blir lite modigare om jag står bredvid och plocka hallon med Ebba och gå längs landsvägen i min finaste klänning och känna hur tiden fortfarande står still där. Det är precis som när jag var liten trots att det gått 16 år. Krama Sara och Kjell och lova att den förlamande sorgen kommer ta slut och så kan vi plocka kantareller i skogen tillsammans och prata om sånt som vi båda känner till allt för väl nu. När man vaknar så klättrar man ut genom fönstret till mormor som läser tidningen och dricker kaffe och påminner en om hur glad hon är att man är där med henne. Och sakta med säkert reparerar man allt som gått sönder under året som gått sen man var där sist. Kanske måste jag ge upp 24 skrikande kollobarn för att kunna vara där, men det gör ingenting, för jag kommer ta rätt beslut när jag behöver det. När jag kommer hem och är lugn igen så ska jag vara mitt i allt och få vara med om ännu en virvlande juli månad och snurras runt av långa pojkar på en grillning där jag lärde känna min bästa vän. Hoppa från Titanic för jag inte vågade förra sommaren men jag är mycket modigare nu. Träffa de bästa människorna jag vet och äta glass och handla engångsgrillar på Ica Maxi för att jag inte är den grillmästare jag inbillar mig att jag är. Och skrika för att de gungar alldeles för högt och dricka sockerdricka i glasflaskor och ligga i solen och läsa och pussas och hoppa från bryggorna för att kittel i magen är det bästa som finns. Sen åker vi till Frankrike och är med om någonting som är större än oss själva. Att vakna halv åtta av Elin som säger ni borde inte dansat så länge igår kväll varje morgon och prata med de allra finaste människorna i matkön och servera mat till tretusen personer som inte talar ditt språk men det gör ingenting för man förstår varandra ändå. Och man kan inte fly undan utan alla känslor och tankar kommer fram och man blir förvirrad och glad på samma gång och då är det tur att man har människor som håller en om ryggen och kramar en när man gråter för att man är 16 år och så jäkla förvirrad. Kvällen kommer och alla byter om till klänning och kajal för att stå i en folkmassa där alla håller armarna om varandras axlar och sjunger till låtar som vi kan trots att vi bor på varsin sida om jorden. När man är rödsvettig och så glad att man snart spricker så somnar man bredvid någon man tycker om och viskar godnatt och tack för idag och shit jag kan inte fatta att vi äntligen är här och så ler man sådär så båda två vet att åh vad magiskt det här är och å vad jag älskar dig och nu måste vi sova för vi ska gå upp om några timmar. Sen står vi i varsin äcklig dusch och skrikpratar över de högljudda spanjorernas röster och förbannar oss själva för att vi inte gick och la oss tidigare men hur skulle vi kunna det när allt vi ville var att dansa för det var så himla magiskt. När vi kommit hem till en plats där alla pratar som vi så är det dags att packa om och åka iväg i tio dagar till människor som varit med om samma som jag och kanske känner precis som jag gör, jag hoppas det och så ska vi sova skavfötters i dubbelsängar med augustisommaren utanför fönstret och finna en ro i att livet kanske inte blev som vi trodde men åtminstone får vi ligga här och titta på solen som går upp igen. Och sen tar sommaren 2011 slut men det gör ingenting för det kommer snart en till och då träffas vi ju igen. Bara håll ut tills dess, skriv fina brev och kom ihåg mig snälla.
as long as it's all worth it you should keep breathing
idag var en himla fin dag tycker jag
with you, i am free. promise you'll always stay here with me
hiding all her pain, but inside she's dying
longing for the feeling that what she is doing is quite enough
the war she's fighting have never been so tough
wishing for a better life, want's to be free
so badly she want's to be weak and flee
still she's struggeling for what seems impossible to find
time after time she's falling behind
so scared of what the future will bring
she can't see happiness, in here life there is no such thing
scared to lose the ones she love
wishing for a end to her nightmares and get a life above
in heaven, nobody can die from her, nobody can leave her behind
cause in this life, there seems to be no happiness for her to find
jag skrev den för ungefär jättelänge sen och läste upp den på ungdomsgruppen.
.
poems and peas
you can't undo an old mistake
some of those who fall asleep are just not meant to be awake
you can't make them come back
they simply choose another track
the thoughts are worst at night
it feels like falling, I just can't stand upright
but from some feelings, you cannot flee
and that's just the way it has to be
we can't recall yesterday
but we can choose to walk another way
- anna
normalisera mig
hi
påfåglar och alldeles mönstrat
jag bestämde att jag ville ha en blogg, en med påfåglar. men jag hittade ingen, så det fick bli stäver. jag är duktig på stäver, så det kanske passar mig bättre.
