disarming my nightmares

you have a whole live to regain.
and you can't have a rainbow without a little rain

vi får hålla andan och övertyga oss själva om att det kommer en ny sommar. det måste bara få vara lite kallt och göra lite ont först. och så gömmer vi oss i dagböcker skrivna i en ljusare tid och lovar oss själva att hålla ut tills det kommer tillbaka. och om vi klämmer ihop oss jättemånga i en jätteliten soffa, tittar på fucking åmål tills de ber om att få bränna filmen och andas - ett andetag i taget, så kommer vintern bli överkomlig.
jag tror att vi helt enkelt får lita på att universum ställer allt till rätta till slut. att det finns en mening med allt som hänt det här året, en anledning till varför alla runtomkring oss förlorat sina viktigaste och Gud måste ha ett bra skäl, en helvetes bra ursäkt, annars hade han inte gjort såhär. men det gör som ingenting för vi är så påhittiga när det gäller att komma undan. för vi är pinsamt unga och precis lagom för att få lov att göra allt det där som flickorna i sjuan drömmer om och föräldrar glömt. vi festar för mycket och minns för lite, hånglar och snurrar tills stjärnorna slocknar och det gör liksom ingenting att världen är allvarlig och alldeles för svår för oss för vi hittar alltid sätt att undvika den på. våra lögner är kreativa och våra flyktsagor är aldrig utan skäl. det finns en anledning för oss alla varför vi lämnar barndomen och varför vi längtar till vuxenlivet. för här i mitten vill vi inte vara förrän vi kommit förbi tonåren och längtar tillbaka så det gör ont till förnekelsens bästa tid där man kom undan med allt. och vi har glömt allt om hjärnspöken, svidande misstag och träd vi spytt bakom. det handlar inte om att fly från livet utan att fly från det som gör ont för vi vill känna sådant som är fint och viktigt och den dagen verkligheten hinner ikapp oss så tar vi det då. den dagen, den sorgen. det är så skönt att få vara i gränslandet och få vara ung och så dum man kan och göra så misstag och hångla så mycket man bara orkar för det kommer komma år där det finns tid för att göra någonting av sitt liv och oroa sig för att inte hinna uppfylla alla naiva drömmar man hade när man var yngre. det är bara nu vi kan vara outtröttligt pinsamma och aldrig lära oss av våra misstag. vi kan reda våra trassliga tonårssynder senare. lev så mycket du bara kan för en dag tar det slut. så prova alla tusen sätt att göra allt på, trotsa och våga för det kan inte gå värre än fel. det enda man kommer ångra vid slutet är alla de saker man inte vågade göra, alla de saker man inte vågade säga och de förhållanden man var för rädd för att ha. det bästa man kan uppnå med livet tror jag är att stå på mållinjen och inte ångra någonting. för då slipper man tänka att om jag bara fick en andra chans.