disarming my nightmares

säg vad du tror törneros, kan du se himlen från ditt torn?

jag har klappat på många kinder och pussat på många huvuden i mina dar. kramat bort många tårar och vikt kuvert till noggrant genomtänkta brev. rabblat allt det vi ska göra när vi inte längre är fast i mellanåren innan vi får bestämma själva. alla städer vi ska resa till, alla hemmafester i sjabbiga lägenheter med inget varmvatten och ljusslingor i taket som vi ska gå på, alla pojkar och flickor vi ska hångla med och alla tusen nätter vi ska sova skavfötters för att sängen är för liten, värmen inte betald och Hästen är för dyrt. allt det vi skriver i våra dagböcker som ingen får läsa men som alla ändå redan vet, att vi alla drömmer oss bort till andra sidan haven och till någonting som är riktigt och viktigt. någonting som är större än det vi kan se nu och allt är dugligt och bra nu men ta mig till en plats där man känner att man lever, på riktigt. där alla vill samma sak som jag. vi ska klättra på hustaken och gå barfota på gatorna, vi ska vara högst upp och längst ner, vi ska vara fulla och nyktra och kära och förkrossade. det finns så mycket att längta efter för vi ska bo i en etta med stora fönster och ingen mat i kylskåpet bara sockerdricka i glasflaskor och grillchips för det är billigt och vi har ingen spis. för varför skulle man bekymra sig över hyresvärdar och arga grannar när man har hemmafester och tusen tungor att smaka på. hos oss får man röka i köket och kasta över saker på grannarnas balkonger. man får gå runt i inga kläder och åka rullor på parketten, duscha jättemånga tillsammans i vår lilla dusch . vi kommer hinna med allt det där när vi inte längre behöver oroa oss över att det är onsdag och då får man inte gå på kalas. vi ska läsa alla böcker man borde läsa och se alla filmer vi inte vill se för de är värdelösa och får oss att gråta och vi ska lämna och bli lämnade av alla som är så fel för oss som det bara går och inte våga säga hej och vilja hålla handen och vilja känna tyngden av den som är så himla rätt mot sin höft och vara sådär tokkär som man är när man är artonsnartnitton och precis skrikit klart på studentflaken och har inget jobb för ingen vill anställa någon som är ung och bara kan teater och hjärtesorger. men det gör inte så mycket för när vi sitter där på toalettgolvet och det knackar på dörren för någon är kissnödig och vi har varit här inne för länge, och jag torkar dina kinder så glöm inte att vi kommer dit, vi ska göra allt det här som är viktigt för oss och som vi drömmer om och det kommer en dag när du tackar dig själv för att du stod ut. för om du inte gjort det så hade du missat allt det här och då hade allt varit så jäkla värdelöst. men nu är det inte värdelöst. för vi vet ju att det finns någonting mer, någonting som är större än oss själva och det är bara att hålla ut ett tag till. för vi har en hel värld att erövra och så himla många att dela den med.

det finns inga vackra soldater
som för dig och för fallna kamrater