disarming my nightmares

Är du så självgod som du spelar och tycker du så illa om vår sort, vi med trasiga knän och vin i petflaskor, tycker du så illa om oss som det verkar? Eller hamnade du bara fel och gråter du dig själv till sömns för att du hatar det så väldigt, att du bara är fylld av fel och fult och för att du är så hemskt värdelös. Sörjer du dina överarmar som är så tjocka och har du provat pinsamma dieter? Är du mänsklig, flicka med komplex och tonårssorger? Är det så att du är precis som alla andra på din skola där vi har för många obarmhärtiga speglar som är för lätta att fastna framför känner dig oduglig när det är tisdag och regnar in i dina nya skor och det är jättelångt tills du får skåla med sockerdricka i din bästa park med dina bästa människor. Och att du har krigsärr och ett förflutet som du slåss emot eller lämnat bakom dig, att du vet hur det är att ha ont, att du gråter för att ibland är allt bara så värdelöst. För att världen får lov att vara så orättvis att du kastar dina bästa tekoppar i väggen för att du vill göra någonting, du vill göra allt, och du förbannar den som bestämt att du inte får vara gud och ställa allt tillrätta igen. För varför får det vara så att en del inte kan andas? Och varför får det vara så att andra kan men inte vill? Minns du den sommaren när du vad för varm i dina tjocka strumpbyxor för att du inte ville visa dina ben? Och vi tittade på fyrverkerierna och du höll om mig så hårt att jag nästan kräktes i kanalen och sa att fanihelvete Anna varför gör det så ont? Minns du när du sa att nejfan nu ger jag upp och jag sa att okej då ger jag också upp och du blev helt ställd och skrek att vadfan säger du du ger fan i det nu gör vi det här nu kämpar vi tillsammans för helvete heller att det här ska vara slutet. Minns du när du kände, när du vågade säga att ingenting är okej? Kommer du ihåg hur det känns att ha så ont att benen viker sig? Eller är du bara så otroligt oberörd av att du inte är den du önskar att du vore och är det så att du är herren på täppan högst uppe på taken och ser ner på oss som går barfota på gatorna för att vi vågar känna, vi vågar erkänna att det finns fel i vår värld och du ser oss du ser ju även om du bara sneglar av avund och av saknad för är det inte hemskt tråkigt att inte känna? För hur kan man bli kompis med sig själv om man aldrig varit ovän med allt man är, hur kan man förstå hur stark man är när man inte haft något annat val än att överleva, hur vet man vad glädje är om man aldrig cyklat i motvind och fått lära sig den hårda vägen och hur går det att bli säkert världvant erfaren om man aldrig varit med om någonting alls? Du som tycks veta så mycket, du som har inga bekymmer och som har lätta axlar, kan du inte berätta? Vad känner du? Och är det verkligen sant? Jag blir så arg på dig. Förstår du inte? Det finns dom som har varit med om mycket skit. Och det finns dom som säger att de inte har varit det. Men ingen kommer undan. Och vi är så duktiga på att spela dom som smet, de som rymde från allt som bränns och aldrig förstod vad de missat. Dumma mig som trodde att förmågan att känna gör oss till människor. Och dumma mig som gick på din charad för jag vet ju att du känner och jag vet att du känner till exempel smärta. Dumma mig och dumma dig som bara ljuger. Nu är du ensam uppe på taket. Men du slipper åtminstone känna att du lever. Skyddad i en bomullsvärld och jag vill inte rasera din illusion men livet är den bästa känslan jag vet.